På förekommen anledning...

 
"Det är inte så farligt om man har olika färg på huden. Det viktiga är att man har samma färg på hjärtat.” Isabell, 7 år 
 
Jag jobbar med ungdomar. Fantastiska ungdomar. Ungdomar som inte klarat av den svenska grundskolan av olika anledningar och därför går en gymnasieutbildning som kallas för yrkesintroduktion. Ungdomarna har antingen problem med hemsituationen av olika skäl, eller så har de inte levt i Sverige så länge, vilket gör att språket ställer till det för dem och de hinner inte bli klar med alla kurser i högstadiet. 
 
Jag blir förtvivlad över att se detta (nät-)hat mot invandrarna. Som när den nioårige pojken i Malmö fick sitt huvud dunkat i golvet av en vakt, då vaknade nätmobben och tyckte att det var helt rätt att en stor vakt tryckte ner en nioåring i golvet. En nioåring! Jag få svårt att andas när jag läser sådant. Min son är snart nio, och jag försöker föreställa mig en vakt trycka ner hans huvud mot golvet och med våld hålla honom fast. Det går inte. Det gör bara ont i mig.
 
Jag blir förtvivlad över att se länkar (från avpixlat och andra liknande sidor) som sprids på facebook där man ondgör sig över invandrarna. 
 
Jag blir förtvivlad över att se kommentarerna på dessa länkar. De ger uttryck för en människosyn som är så långt från min egen att jag bara vill gråta.
 
Jag blir förtvivlad.
 
Vad är det som händer? Vad är det med folk som tycker att de har rätt att sprida sitt hat mot Carmen, Muhammed, Sergio och Fatima? Jag förstår verkligen inte detta. De känner ju inte dessa människor och vet vad de bär med sig. Hur tror ni nioåringen i Malmö mådde? Innerst inne? Ensamkommande med sin storebror. Inga föräldrar. Ingen trygghet. Ingen att lita på. Inte ens den svenska befolkningen.
 
"Mina" ungdomar som jag undervisar, de berättar ibland om upplevelser de har med sig från sina hemländer som är så fasansfulla så jag har svårt att förstå hur de ens kan överleva utan att bli galna. En elev hade sett hela sin familj bli mördad mitt framför ögonen. Hen överlevde genom att låtsas vara träffad av skottsalvan och låg bland sina döda familjemedlemmar. En annan elev har suttit i ett vattendrag med ett sugrör ovanför vattenytan för att kunna få luft när hen försökte undkomma fasorna i hemlandet. Dessa elever är mycket motiverade att få komma hit och göra rätt för sig. De vill studera. De vill jobba. De vill bli integrerade i det svenska samhället. De har inte alltid tid att läsa på inför prov eftersom de måste jobba för att försörja både sig själv och sina familjer i hemlandet. De kommer till skolan trötta och hålögda på grund av att de jobbar extra. Många har flera jobb. Plus skolan. Men de orkar eftersom de fått en chans till ett annat liv i ett annat land. Ett liv utan krig, fasor, mord och skräck i ett land med fred.
 
Hur kan man säga att alla invandrarna "bara är lata" och "vill komma åt våra pengar", "de stjäl våra jobb" och blablabla. Visst finns det de som är lata och bara utnyttjar systemet, men handen på hjärtat, hur många infödda svenskar gör inte det också?
 
Vi måste lära oss att se människorna som individer, inte som ett kollektiv. Nej, alla muslimer slår inte sina fruar och tvingar dem att vara hemma (hur många fall av hustrumisshandel har vi inte bland infödda svenskar?). Nej, alla afrikaner är inte terrorister à la Boko Haram (vi har terrorister i Skandinavien också, se bara på Behring Breivik...). Men är det bara en ouppnåelig dröm att vi ska se bortom hudfärgen och religionen?
 

I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal."

...

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

I have a dream today!

/Martin Luther King