En bok jag ser fram emot!

Åh, vad jag längtar efter att få begrava mig i den här boken! Som jag längtat efter den. Den är så grymt vacker, och så är det ett tema som ligger så rätt i tiden i och med hashtaggen #metoo med skeva kroppsideal som är svåra att uppnå. Simona skriver så smart, så sexigt och så vackert på en och samma gång, så jag ser verkligen fram emot att få läsa. Ska bara läsa klart en annan bok först.

 
I kväll blev det lite godis från Tweek som är ett godis som inte triggar mitt sockermonster på samma sätt som vanligt godis eftersom det inte är så sött. Riktigt gott tycker jag att det är, men jag har liksom glömt bort hur äckligt sött vanligt godis är, så om jag inte varit "sockerfri" ett tag nu så skulle jag kanske inte gilla det och tycka att det var tråkigt. Märkligt hur man vänjer sig med nya smaker. Och OBS, jag är INTE sponsrad (I wish)! 

Om obefintlig skrivlust, sömnbrist och manus som ska ut och flyga

Mitt manus 2 (a.k.a. 1700-talsmanuset) förtjänar ett så mycket bättre öde än att ligga i den virtuella byrålådan i min dropbox. Den förtjänar att bli läst, eftersom det i grunden är så bra. Den har knappt varit ute och flugit alls på egna vingar hos förlagen ens. Jag testade det hos mina två favoritförlag, men när de tackade nej så tappade jag helt lusten att skriva över huvud taget. Jag hade skickat mitt första manus till stort sett varenda förlag som fanns och fått nej överallt, och när nu mitt nya, fina manus fick nej direkt så kände jag hur luften gick ur mig helt. Jag tappade ALLT skriv-självförtroende, och tänkte att "varför ska jag ens fortsätta när jag uppenbarligen inte kan skriva". Det där mantrat har följt med mig sedan dess, och jag har haft svårt att hitta tillbaka till den där genuina skrivglädjen som jag hade förut. Jag har gjort några försök, men jag kan inte hålla liv i glädjen ett längre tag. Ganska snart sätter sig den där lille djävulen på min axel och viskar mer och mer tydligt i mitt öra att jag inte kan skriva, så jag borde göra något annat i stället. Tyvärr har jag lyssnat allt för mycket på den där djävulen, så jag har inte kommit någon vart. Där har jag nu varit ett par år. Sorgen över att inte hitta skrivglädjen har hela tiden legat i bakgrunden, men någonstans har jag accepterat att jag aldrig kommer att skriva på samma sätt mer. Tills nu.
 
Tack vare min sjukdom så har jag omvärderat så mycket i mitt liv. Bland annat skrivandet. Jag har börjat knuffa undan djävulen på min axel, och jag ska ge mitt skrivande en ny chans, eftersom jag minns hur vansinnigt roligt det var att få skriva skriva skriva tills fingrarna (och hjärnan) fick kramp. Jag vill hitta tillbaka, och jag tror att jag kan göra det. Jag ska i alla fall ge skrivandet en ärlig chans igen.
 
I natt hade jag en hemsk natt med i princip obefintlig sömn, vilket gjorde att jag hann tänka massor. Jag låg och tänkte på mitt fina manus 2, och jag vill så gärna att det ska få komma vidare. Där jag låg och tänkte så kom jag på ett förlag som är klockrent för manuset, så nu ska jag ta och redigera det igen innan jag skickar iväg det. Nu ska det ut och flyga. 
 
(Bilderna är tagna av mig för några veckor sedan på en liten söt hackspett som hackade i en av våra tallar.)

Nytt synops

Eftersom jag behöver skriva om delar av mitt fantasymanus så måste synopset skrivas om också. En till person ska läggas till och delar av händelserna måste ändras. Ett angenämt problem, då det kommer bli så mycket bättre med mer nerv.

 
Var ute och promenerade efter jobbet idag. Det är väldigt backigt och jobbigt att gå här, så jag var alldeles skakig när jag kom hem. Note-to-self: ät innan promenad!
 
Men jag fick en sak på plats i manuset i alla fall när jag promenerade. Hurra!