Ibland är skrivandet som om någon öppnat alla dammluckor på vid gavel och håller på att tömma dammen (som ändå fylls på hela tiden av en helt otrolig vårflod). Andra gånger är det som att vada till knäna i dy.
Och - helt utan något sammanhang - så snygg din blogg blivit. Stilren.
Jag brukar också får svårt att komma igång om jag har tagit en längre paus från ett råmanus. För mig brukar det hjälpa med musik i de fall där jag har en spellista med låtar som fungerar som inspiration till manuset.
Jag brukar vara för rädd att glömma en bra formulering eller hur jag tänkte lösa en problematisk scen för att inte avsluta den när jag ändå är igång. Ibland har jag slutat med att skissa på nästa scen med några ord eller några stolpar. Typ: "Katarina nära att kollapsa. Wilhelm ångerfull och skakad över sitt utbrott mot henne. Man finner den försvunna flickans fotspår i snön."
skriven
Ah, så trist när man tappar tempot. Och att sluta mitt i låter ju i teorin bra men vilken disciplin kräver inte det?! När man är mitt i nåt vill man ju inget hellre än att skriva klart det man håller på med. Skulle nog aldrig kunna sluta självmant i ett sånt läge. Däremot skriver jag nästan uteslutande på tågresan till jobbet så ofta tvingas jag ju sluta mitt i en händelse eller till och med mening så kanske därför det funkar så bra att skriva med en så förutbestämd tidsram som inte går att rucka på. Den korta tiden (25 min) gör också att när jag hoppar på tåget så är det med en "nu eller aldrig"-känsla, tappar jag tio minuter är det inte lönt att sätta igång sen. Men kan inte rekommendera så korta skrivpass egentligen för det krävs väldigt mycket redigering sedan eftersom det inte hinns med att hålla koll på detaljerna. En gång började en dialog på en busshållplats och meningen senare var de i provrummet i en klädaffär exempelvis. När jag kör fast läser jag skrivarbloggar, som den här, tills jag känner mig redo att köra igen. Men det är ju inte särskilt effektivt förstås...