Att "komma ut" som skrivande

Jag har funderat lite på det där med att "komma ut" i sociala medier om att jag skriver och drömmer om att bli utgiven. För kanske 6-7 år sedan var jag ganska öppen på facebook att jag skrev, och jag möttes oftast av hejarop. Men de som hejade på var de som själva skrev. Vid ett tillfälle träffade jag mina gamla arbetskamrater och var med på en fest som de hade, och en fd kollega frågade mig med syrlig ironi i rösten om jag blivit utgiven än? Där och då bestämde jag mig att inte berätta så mycket om mitt skrivande på facebook. Det enda stället jag är helt öppen med att jag skriver, det är här. Min blogg. Min fristad. Här skriver jag om min längtan, mitt skrivande, mina vedermödor, om blod, svett och tårar och om glädjen med att få skriva. På Facebook, Instagram och Snapchat t ex berättar jag ingenting längre om mitt skrivade. Jag vill inte mötas av överlägsenhet, ironi och hån. Kanske är det ett uttryck för avundsjuka, jag vet inte, men jag vet att jag inte vill höra en massa dumma kommentarer om mitt älskade skrivande.
 
Hur gör ni som inte är utgivna? Är ni öppna med att ni skriver, eller håller ni tyst om det för att inte mötas av oförstående och nedslående kommentarer från oförstående?
1 Åsa:

skriven

Bra val, tror jag.
(Innan jag fick mitt första kontrakt var jag inte på sociala medier, men när jag väl började blogga fick jag kontakt med likasinnade vilket förstås var jätteskönt.)

Svar: Ja, det är jätteskönt att ha bloggen och därmed möta likasinnade. Så det får räcka tills vidare. :)
Nina

2 Anonym:

skriven

Nej jag gör som du och håller det inom närmsta kretsen. Känns bäst än så länge, har nämnt det ibland på jobbet osv. men tycker inte heller att det ger något att prata om det med andra som inte själva håller på...

Svar: Visst är det konstigt att man inte vill berätta för andra, för det är ju så roligt att få dela med sig. Men man möts nog inte av samma förståelse av dem som inte håller på själva och skriver.
Nina

3 Katarina:

skriven

Jag började med att komma ut via bloggen, hehe. Sedan vidgades det till att bli mer öppen med det även i andra sammanhang. Så nu gör jag ingen hemlighet av det och har egentligen inte gjort sedan jag började skriva mer seriöst. Har nog haft tur för jag har aldrig mött några nedlåtande kommentarer. Skulle jag få några skulle jag förmodligen börja fundera över om den vänskapen är någonting jag vill odla, för det låter ju bara elakt.

Svar: Jag tror att det blir annorlunda om man som du redan fått något publicerat. Då skulle jag nog bli mer öppen också med mitt skrivande. Nu känns det bara pinsamt... Haha. Men jag håller med i det du skriver, är det någon vän som säger klumpiga saker, då är det inte särskilt mycket att ha.
Nina

4 johannasforfattardrommar.blogg.se:

skriven

Endast de absolut närmsta vet om att jag skriver och drömmer om att bli publicerad. Det är väldigt skönt då en del press försvinner med önskemål om att läsa/frågar hur det går osv. Att kunna läsa bloggar, författargrupper på fb osv är verkligen toppen då man hittar likasinnade att prata med/följa som delar ens mål och drömmar. Att jag nu vågat skicka in ett av mina manus till förlag är min hemlighet (som jag anonymt kan dela med mig av på bloggen). 😊 Trevlig kväll!

Svar: Precis så gör jag också numera. Vis av erfarenheten så håller jag det inom familjen.

Åh, vad spännande att du skickat till förlag! Lycka till och ha en bra dag du med. 😊
Nina

Kommentera här: