Att få leka Gud
Att genom skrivandet få fantisera ihop en egen värld, få befolka den som man vill och (till viss del) styra vad de gör, vad de säger, hur de är... Är inte det att vara Gud så säg?! Det är så härligt men samtidigt lite skrämmande. Jag bestämmer allt om dem och deras öde; hela deras liv utstakas in mitt huvud och förevigas genom mitt knappande på tangentbordet. De bor, lever, äter, älskar, hatar, arbetar och smider planer i ett Word-dokument i min dator. Även om det bara är ord på ett (datoriserat) papper så är de för mig (och för de som läser), högst levande. När jag skriver och förmedlar deras liv och leverne så är det väldigt fascinerande att de ibland kan ta så mycket plats och helt stöka om det jag hade planerat för dem. De lever sina egna liv, de ändrar händelserna, en person kanske försvinner, en annan kommer in. Karaktärerna styr mig istället för tvärtom.
Ibland är jag inte Gud, jag är bara en marionett.
skriven
Som jag känner igen det där!
Rätt vad det är är det någon av personerna som tröttnar på mina planer och knackar mig på axeln och säger:
"Hör nu författarn, du förstår mig inte. Det här är inte jag! Jag skulle aldrig göra/säga det där."
Och sedan talar de om för mig varför det absolut inte funkar som jag tänkt mig.
Jag har skrivit om i princip mer än halva mitt huvudmanus efter en sådan palatsrevolution när min eminente skurk ansåg att jag inte bara inte förstod honom, jag var dessutom orättvis och spelade ut honom som ett slags komisk effekt. Vilket han, mån om sin värdighet, INTE uppskattade. Effekten när jag arbetade om texten enligt hans ÖNSKEMÅL var helt otrolig. En helt annan text, mer djup, mer relief, mer svärta - och samtidigt mindre svart och vitt. Och ett helt annat slut än jag tänkt mig.